Kär i en ny kille..

Jag har blivit kär.. Idag vart jag riktigt kär.. I min son! Trodde inte att man kunde känna så för ett barn. Visst att jag diggar mina syskonbarn väldigt mycket och har starka känslor för dom. Men Filip är ju nåt speciellt, han är ju min! Idag blir han 7 veckor och jag bestämde mig för att idag har det gått så pass lång tid och jag har lärt känna honom och vet hur han är och i och med det så har kärleken vuxit fram. Från att ha legat på BB och titta på honom och visste varken ut eller in. Vem han var, skulle han nu följa mig vart jag än gick, är han mitt ansvar, vill jag det här, kommer jag att älska honom. För det gjorde jag inte när han kom. Visst, skithäftigt upplevelse och man hade ju lärt sig att tycka om bebisen i sin mage på nåt sätt.. Men det var ju magen det. Nu fanns han ju här och så ska man lära känna honom, en helt ny person, men en mix av mig.

Nu har han blivit så stor så han ler när han ser mig, när jag pratar med honom och busar. Han svarar mig och tittar med sina stora blåa ögon och ser allmänt lycklig ut över att jag finns.

Igår ville jag ha lite ensam tid för mig själv, så jag stack till simhallen och solade och basta och bara njöt av ensamheten. Filips pappa ringde mig efter dryga timmen och undra om jag var på gång.. Han hade skrikigt i en kvart och min sambo kände sig lite smått maktlös över att inget hjälpte hur han än bar sig åt. Jag hoppa in i bilen, kom hem och mötte Filip i hallen gallskrikandes. Jag tog honom och börja prata med han och han tystnade på en gång. Han hörde att mat tanten äntligen hade anlänt! Det är en speciell känsla att vara så behövd av sitt barn, att jag är den enda i världen som kan ge honom bäst tröst just nu! Det är kärlek det..

Så min fina lilla Filip. Jag gör allt för dig och kommer finnas där så länge jag lever!!